I vår serie med recensioner av amerikanska flygbolags inrikeslinjer har turen nu kommit till Delta. Fler bolag är på väg inom den närmsta tiden.
När man bor i Sverige är inrikesflyg inte så stort. Visst, det kan vara bra att flyga till Göteborg, men någon större upplevelse får man aldrig. Därför kommer denna rapport inte heller hemifrån, utan ifrån USA där inrikesflyg i sakens natur är mer omfattade. Mätt i avstånd, antal destinationer och linjer kan det mycket väl jämföras med intra-europeisk flygtrafik.
Dagens tur är en semesterresa med tre generationer, sex personer allt som allt. Vi ska från South Bend, Indiana till Jackson, Wyoming med en mellanlandning i Minneapolis. Det är Delta-territorium och turen går fram och tillbaka med Delta hela vägen. Även om den korta sträckan mellan South Bend och Minneapolis flygs av en underleverantör, men i Delta-färg.
Utsikten från termianabyggnaden – ingen dålig sådan
South Bend Regional Airport är förmodligen inget ställe där många av läsarna kommer att sätta sin fot. Det är i sig ingen dålig stad – den ligger bara långt ute på landet. Flygplatsen är ungefär lika stor som Karup. Ett par incheckningsdiskar för alla de 3 flygbolag som trafikerar flygplatsen. Hyrbilar i alla möjliga färger. En liten kiosk/gift shop och så inte mycket mer. Mest överraskande, när man kliver in i terminaler är att man kommer direkt in till bagagebandet. Vi är i ett inrikesområde – där finns ingen passkontroll eller tull.
Vi hade valt säten redan när vi köpte biljetterna, men i check-in automaten var det enkelt att ändra valen, så att vi fick möjlighet att sitta närmare varandra hela resan.
Säkerhetskontrollen var grundlig och effektiv, och på gatesidan fanns det en liten kaffebar och ett lekområde, men inte så mycket mer än det. Vi tog plats vid vår gate, varifrån vi kunde se när flyget tankades och lastades, och så var det dags för ombordstigning. Det finns en gräns för hur mycket kö 50 passagerare kan skapa, så boardingen flöt på i lugn och ro, men Delta elite-medlemmar fick då lov att gå ombord först. Min cäska blev som förväntat snabbt förvisad till bagageutrymmet – det är ju så begränsat med plats i en CRJ-200.
Kabinen och sätena
En besättning på 3 personer skulle arbeta ombord till Minneapolis – 2 i cockpit och 1 i kabinen. KabinenEn besætning på 3 personer skulle ekspedere os til Minneapolis – 2 i cockpittet og 1 i kabinen. Kabinen var väldigt enkel och gick i blå färger. Lädersätena var väl okej – vi skulle bara sitta där i 90 minuter, så det begränsat hur öm man skulle kunna bli. Benutrymmet var som förväntat. Allt som allt var det en avslappnad stämning, som man ofta känner på sm flyg. En snabb säkerhetsgenomgång och räkning av passagerare så var vi redo för avresa.
Då hade jag egentligen inte förväntat mig så mycket mer av den turen, men ganska så överraskande blev vi bjudna på pretzels och dryck – utan några begränsningar! Inte så att det var fri bar – men en Diet Coke och en påse saltapinnar är mer än jag skulle kunna hoppas på under en tur från Köpenhamn till London.
Helt enligt plan landade vi i Minneapolis en och en halvtimme senare. Det är en väsentligt större flygplats och nu skulle det visa sig om den hade något att erbjuda. Vi hade ungefär 1,5 timme på oss innan nästa avgång, och vi hade planerat för en middag, då det skulle bli sent innan vi nådde hela vägen fram till Jackson. Samtidigt skulle vi dock från den ena änden av terminalen till den andra. Passande nog fanns det både ett litet shuttle-tåg och många rullband så det gick snabbt och effektivt att ta sig fram.
I stor sett allt vi såg hade Delta-logo. Som på de flesta amerikanska flygplatser så har varje större flygbolag sin egen del av flygplatsen, där de styr. Vid alla gaterna fanns det uppställd laddstationer med 110V och USB-portar, så man kunde ladda batterierna innan sin resa. Smart!
Där fanns massor av matställen, och precis vid vår gate slog vi oss ner och njöt av en pizza, beställt på den fastmonterade iPad som fanns vid bordet och fick levererad 10 minuter senare – ungefär samtidigt som vår 757 som skulle till Jackson började boarda. Så det var bara att äta snabbt – eller på bästa amerikanska sätt ta med sig resten ombord i en liten låda.
Om boardingen av den lilla CRJ200 i South Bend hade varit avslappnad, var det denna gång mycket mer kaotiskt. Kanske gjordes högtalarutrop – men jag kunde inte göra de. Några gick ombord, andra blev stående. Det visade sig att de var standby-passagerare, som blev framkallade allt eftersom de blev tilldelade plats. “Bara de inte får min plats!” tänkte jag och pressade mig fram i kön, tillslut nådde vi ombord men det var inte någon behaglig upplevelse.
En 757 är inte mitt favoritflyg – och säkert inte heller många andras. 3-3-konfiguration med en smal mittgång. Sätet kändes mindre än i CRJ200, både på längden och bredden. Det var högre i tak och därför kändes kabinen mer rymlig men det var inte sätets förtjänst. Lädersäten på alla platser, med begränsad komfort.
Servering och service under resan var vänlig och tillräcklig. Igen blev jag erbjuden dryck, småkakor och pretzels. Det blir man inte mätt av (jag hade ju också en låda pizza) – men det är mycket bättre än det vi har vant oss vid i SAS Go…
Pluspoäng till Delta för att cabin crew hade ett leende på läpparna och såg ut till att trivas. Pluspoäng för en uvanligt underhållande säkerhetsfilm innan take-off. Och många pluspoäng till Jackson Hole Airport för det vackraste läget och inflygning jag upplevt på länge. Men det är inte Deltas förtjänst…
För att visa avstånden i USA har vi ritat in sträckan som denna reseberättelse handlar om. Totalt handlar det om en resa på 1283 miles:
Detta är en artikel översatt från Bonusfeber.dk och är skriven av Daniel Birch
Leave a Reply